En framtidsrapport från förra millenniet

Om ni hade mött mig för tio år sedan hade ni upptäckt att jag ständigt gick omkring med ett engelskt lexikon i bakfickan. Och om ni till äventyrs hunnit ifatt mig på min joggingrunda hade ni kunnat höra hur jag mumlade engelska fraser för mig själv under springandet. Om ni nyfiket lyssnat hade ni upptäckt att de handlade om värdet av IT i skolan. Då och då stannade jag upp – plockade fram mitt lexikon – och adderade ännu ett engelskt ord till min begreppssamling.

Skälet till detta till synes märkliga agerande var att jag var en av dem som valts ut att presentera den svenska satsningen på IT i skolan på det internationella symposiet ’IT at Lisbon’ som KK-stiftelsen arrangerade i samarbete med Utbildningsdepartementet och Skolverket. Symposiet hölls i juli 1998, platsen var den svenska paviljongen på världsutställningen i Lissabon, och drygt 150 skolpolitiker, utbildningsbyråkrater, forskare och pedagoger från hela världen deltog. Syftet var att profilera svensk skola genom att berätta om dess satsning på IT som ett redskap för pedagogisk förnyelse.

Det var på denna scen och inför denna celebra samling som jag skulle intervjuas om IT i skolan i allmänhet och mitt projekt ’Etik och internet’ i synnerhet. Det var därför jag ägnade våren åt att träna in svar på alla tänkbara och otänkbara frågor för att vara väl förberedd. In English, dessutom! Det sex dagar långa seminariet var mycket ambitiöst och välplanerat. Från scenen höll internationellt erkända pedagoger föredrag och ett tiotal skolprojekt som finansierats av KK-stiftelsen berättade om sina erfarenheter. Där fanns till exempel Färila skola där alla elever hade egen bärbar dator. Under rubriken ’From worst to first’ berättade man att med hjälp av IT hade skolan nu de bästa studieresultaten i regionen, från att tidigare ha varit sämst. På seminariet fanns också svenska namn som statssekreterare Lil Ljunggren- Lönnberg som talade om ’IT och det svenska skolsystemet’, Skolverkets generaldirektör Ulf P Lundgren som diskuterade ’IT som pedagogiskt redskap’ och via satellitlänk från Stockholm talade den dåvarande skolministern Ylva Johansson kring temat ’Våra skolor på tröskeln till ett nytt millennium’.

Att tänka tillbaka på dessa dagar i Lissabon känns både fantastiskt och märkligt. Här stod en samling ledande personer inom utbildningssektorn från Europa, USA och Australien med gapande munnar i unison förundran inför detta ’svenska under’. Det var Sverige som ledde den internationella utvecklingen. Optimismen var enorm. Möjligheterna hade inga gränser.

Tio år har gått sedan dess. Att i dag berätta om symposiet känns märkligt nog som att rapportera från framtiden. Vad har egentligen hänt sen 1998? Eller rättare sagt; vad är det som inte hänt? Eller ännu skarpare formulerat: Har vi gått framåt över huvud taget?

Utvecklingen har kommit för att stanna
Mycket vatten har runnit under broarna och många megabyte har passerat genom sladdarna sedan 1998. Vi har sett bubblor blåsas upp och vi har sett dem spricka. Somliga har handlat om börskurser. Andra om hur IT skulle revolutionera utbildningssystemet på några terminer. Vi har också sett utvärderingar som har problematiserat och ifrågasatt nyttan med den nya tekniken och desillusionerade har vi förstått att inte ens Färilaskolan längre är ’bäst i test’.

När jag blickar tillbaka och funderar på utvecklingen i relation till visionerna är det många tankar som passerar revy. Först och främst vill jag betona att jag inte rodnar det allra minsta inför minnena. Jag är stolt över vad vi gjorde och sa i Lissabon för tio år sedan. Visst fanns det en del naivitet, men den berör snarare tidsperspektiven på förändringen än själva sakfrågan. Tre reflektioner gör sig påminda. Det finns säkert fler. • Den första handlar om retoriken. Inte minst på den politiska nivån. På 1990-talet handlade den om att möta det kommande millenniets behov. I dag handlar den mer om vad vi glömde plocka med oss från det millennium vi lämnat. Framtidsvisionerna lyser med sin frånvaro. Retro är modeordet i skoldebatten. Eftertänksamhetens kranka blekhet gäller. • Den andra är att vi sett hur det enkla svaret på frågan om relationen mellan IT och lärande fortsatt att gäcka oss. Den exakta manualen för hur IT ska användas i skolan är ännu inte skriven. Det finns mängder av exempel på goda enskildheter, men helhetsgreppen är ännu inte så många. Och den förväntade produktionen av digitala lärresurser har vi ännu inte sett så mycket av. Åtminstone inte av lönsamma produkter. • Det tredje (och kanske allra mest intressanta) är att förändringstrycket har fått en helt annan riktning. Då var det i många fall skolan som hade initiativet. Den var drivande och idérik. Många ungdomar hade inte uppkopplade datorer hemma och det räckte med att få sitta framför skolans datorskärm för att deras ögon skulle tindra av hänförelse. Så är inte fallet längre.

I sina hemmiljöer har våra barn och ungdomar utvecklat ett IT-användande som är mycket avancerat. Det är en självklar del av deras liv och vardag. Användandet är så brett och mångfacetterat och innehåller så många ITaktiviteter, on-line-beteenden och nätageranden att det sammantaget bäst låter sig beskrivas som en hel kultur – eller snarare kulturer, eftersom det tar sig många uttryck och visar sig i olika skepnader. Kring dessa kulturer står vuxenvärlden ofta både handfallen och frågande: Vad sysslar ungdomarna med, vad står deras agerande för, vilka drivkrafter finns och så vidare.

För att få svar är man i många fall hänvisad till mediernas rapportering som tenderar att ensidigt fokusera på olika problemområden. Risken är att deras svarta rubriker skymmer sikten för den positiva potential som finns i dessa unga kulturer. Detta är alarmerande eftersom det finns goda skäl att anta att det i dessa kulturer finns beståndsdelar som inom ett antal år kan vara centrala ingredienser när näringsliv utvecklas, organisationer organiseras och lärande iscensätts.

Ny forskningssatsning på gång KK-stiftelsen ser ett stort behov av kunskapsuppbyggnad inom detta område och därför har man nyligen beslutat att inbjuda forskare att tillsammans med företag, myndigheter, organisationer och offentlig sektor utveckla kunskapen om det lärande, tänkande och agerande som uttrycks i våra barn och ungdomars IT-vanor och on-line-beteenden – dvs i det som vi sammanfattar som unga nätkulturer. Denna satsning – som initialt handlar om 15 miljoner – känns inspirerande och nödvändig. Inte minst därför att från dessa unga nätkulturer – som till viss del även en ny generation föräldrar är en del av – kommer ett rop på förändring av gamla strukturer och utbildningssystem. Det ropet kommer att tillta i styrka de närmaste åren.

För tio år sedan var retoriken högljudd. I dag är den försyntare, men utvecklingen rullar på till synes helt oberoende av vad vi säger och tycker. Relationen mellan IT och lärande blir allt mer uppenbar. Sakta men säkert får visionärerna rätt.

För tio år sedan visste vi svaren på hur IT skulle användas i skolan. I dag funderar vi mer ödmjukt kring frågan ’hur’. Det är alldeles utmärkt. Och vi är i gott sällskap. Samma funderande kring hur läroboken ska se ut och användas har ju pågått i femhundra år.

För tio år sedan stod vuxenvärlden i Lissabon och basunerade ut budskapet om skolans nära förestående förändring. I dag är det andra tongångar från det hållet. Kraven på förändring kommer i stället från våra ungdomar och deras kommunikationsmönster och digitala kulturer.

Möjligen hittar vi också svaren på frågan ’hur’ i samma miljöer? Förhoppningsvis ger KK-stiftelsens satsning ett och annat svar på den frågan!

läs mer
Mer om ’IT at Lisbon’ kan du läsa här:
Och mer om Färilaskolan av samma författare hittar du här:

Stig Roland Rask

E-Post: Stig.Rask@kks.se