20 år med IT i utbildningen

Glimtar från föreningens barndom

Det finns så många andra som redan beskrivit hela eller delar av Datalärarföreningens tillblivelse, så det vore överflödigt och pompöst av mig att göra det annat än ur mitt eget perspektiv.

Jag är i alla fall en av dem som hade förmånen att vara med på mötet under konferensen på Folkets Hus 1984 när det första beslutet togs och en interimsstyrelse tillsattes, liksom jag var med i den utvalda skara som utgjorde Datalärarföreningens första konstituerade styrelse från och med 1985.

Därför både vill och måste jag i samma andetag nämna Yngve Lindberg utan vars initiativ Datalärarföreningen troligen inte startats och inte heller nått det genomslag den ganska snart fick. Redan i första medlemsbladet kunde vi stolt redovisa 262 medlemmar från Malmö till Malmberget (ja, vi hade faktiskt en medlem från Danmark också!)

Vi var också tidigt framme med att vilja förändra datoranvändningen och dataläran från att vara en programmeringskurs för mattenördar till en verksamhet med helhetsperspektiv som skulle genomsyra och helst binda samman många av skolans ämnen – med andra ord satte vi tidigt strålkastarljuset på just de problem och möjligheter som senare forskning framhävt med första vågen av datoranvändning i skolan.

Och detta i en tid där det fortfarande var mycket vanligt att man byggde sin dator själv och till och med skolöverstyrelsen, SÖ, skrev en kravspecifikation för skoldatorer som uteslöt gra- fiska användargränssnitt.

Man måste också komma ihåg att de första datalärarna – eller datorresurspersoner som det så vackert hette – var ganska ensamma, så datalärarföreningen arbetade både för idéstöd och teknikstöd till datalärarna i Sverige.

Den offentliga historien finns som sagt flera gånger nedskriven och därför vill jag i stället ge lite glimtar från de första åren som kanske kan komplettera det så många av er som varit med redan vet.

Jag tänker till exempel på hur vi stod i Yngves tjänstemodul (eller möjligen kring avdelningens kaffebord) uppe på Garnisonen (dvs SÖ) och bladade i bruna SÖ-kuvert med ugglan på (utan gratis porto hade vi inte kunnat nå så många).

I föreningen var vi från allra första början inne på vikten av idéutbyte mellan lärare och satsade därför det mesta av vår energi på konferenser och system för meddelandeförmedling, ibland kanske mer med hjärtat än med organisatorisk talang. Jag tänker på en liten talande passus i föreningens första verksamhetsberättelse som handlar om en endagskonferens på Blackebergs gymnasium: ”Programmet var i huvudsak bra […] Bristerna rörde främst organisationen”…

En annan kär glimt är det absolut första exemplaret av ”Datalärarföreningens medlemsblad” med sitt ganska tidstypiska omslag: en IBM PC med en 5,25-tums diskettstation och en ruta med ”flödesschemat” Edit – Compile – Link. I samma nummer hittar man för övrigt små rara vitsar om BASICinstruktionen REMBRANDT och han(?) som råkat läsa in en datasyra i stället för en databas. Eller varför inte det rykande färska reportaget från en datormässa i Sollentuna där man bjöd ut 8 datorer med 256 kB arbetsminne för 60 000 kr (då var inte programvaran inräknad) och en Amiga för 20 000 kr.

Men det gick framåt. Lobbyingen gav verkan. Ett år senare (1986) kunde vi ståta med 400 medlemmar och en redogörelse för hur tre kommuner tänkt sig sina fortbildningsplaner för lärare när det gällde datorer i undervisningen. Då hoppades vi att dessa satsningar skulle kunna fungera som riktlinjer för andra kommuner i landet. Det är också en typisk tidsbild: förhoppningen om snabb förändring. I verkligheten gick det något långsammare och krävde såväl DOS som KK och ITiS. Är vi framme än? Tja…

Sist en personlig minnesglimt från konferensen 1986 i Brännkyrka gymnasium. Som (ganska ung) ordförande i Datalärarföreningen skulle jag hälsa deltagarna välkomna. Jag var ganska torr i munnen när jag bland de församlade upptäckte såväl min fysiklärare från gymnasiet i Landskrona, en av min mors bästa vänner från Uppsala, departementsrådet från Utbildningsdepartementet och ett par pressfotografer. Men kul var det! Och jag vill inte ha det ogjort!

Lennart Östman,
ordförande i Datalärarföreningen 1985 – 1987

Kommer barnet att kastas ut med badvattnet?

Jag är projektledare för SkolDala projektet som är ett av KK-stiftelsens skolprojekt. Jag har arbetat med IT-pedagogiska projekt sedan 1985 och därmed också, mer eller mindre noga, följt debatten och IT-projekt inom utbildningsområdet. Utifrån denna horisont så skulle jag vilja peka på nio punkter inom den nuvarande projektverksamheten som det finns, enligt min mening, all anledning att reflektera över.

1. Alltför många sk pedagogiska IT-proiekt är idag inget annat än rena teknikprojekt där det handlar om att köpa och installera utrustning utan en genomtänkt strategi om hur den ska användas. Den pedagogiska målsättningen saknas eller är formulerad på en så övergripande nivå att det är omöjligt att genomföra den i praktiken.
2. Många projekt har idag inte budgeterat eller planerat för att den inköpta utrustningen ska bytas ut om 2-3 år? Tänk efter – hur skulle det vara att idag driva projekten med datorer med 386-processorer.
3. Det är sällsynt att man har formulerat en plan över hur projektet ska kunna övergå i reguljär verksamhet när projektmedlen är slut.
4. Den pedagogiska styrningen av projekten är för svag. IT-ansvariga tekniker och IT-avdelningar har i många fall alltför stor makt och fungerar inte som den stödfunktion som de bör vara.
5. Många projekt satsar idag stora resurser på att bygga upp olika typer av Internetlösningar utan att ha funderat över skillnaden mellan begreppen Information och Kommunikation.
6. Projektbeskrivningar ar många gånger skrivna av personer som inte själva ska driva projekten och innehåller ofta mycket snömos och lite substans.
7. Projektledarna saknar många gånger erfarenhet och kunskap om vad det innebär att driva ett projekt och skillnaden mellan projekt och reguljär verksamhet. Det behövs mycket fortbildning i projektledarskap.
8. Kunskapen om hur man dokumenterar och utvärderar en verksamhet är allt för ofta bristfällig.
9. Under rubriken fortbildning eller datorpedagogisk fortbildning hittar man ofta fortbildning i hur man använder olika programvaror men hur man metodiskt och pedagogiskt arbetar med IT lyser ofta med sin frånvaro.

Om vi inte ser upp så är risken uppenbar att dagens projekt blir ett i raden av misslyckade verksamheter trots goda föresatser. Då slår den pedagogiska pendeln över till sin motsats och vi riskerar att slänga ut ”barnet med badvattnet”.

Tommy Isaksson,
projektledare för bland annat ett av KK-stiftelsen skolprojekt. Och nej, det är inget nytt projekt och inte heller en ny text. Texten ovan är skriven som ett debattinlägg i mitten av 1990-talet, ungefär för tio år sedan.

Resa genom datahistorien

Många har väl liksom jag varit med på en resa genom datahistorien, lite Fortran med hålremsor på 60-talet, programmerbara räknedosor på 70-talet och basic-kurser på ABC-80 samt Apple II och sedermera på ABC-800 och inte minst labdatorn Esselt-100. På 80-talet hade vi comalkurser på COMPIS i CPM-miljö. Jag minns att ett nätverk i Compis-miljö med en gemensam hårddisk på 10Mb. Ett genombrott skedde på 90-talet med 286-or, 386-or och 486-or i rask följd.

Det var i början av denna tid som vi i väst tog över ledarskapet i Datalärarföreningen. Jag var ordförande och vår stora uppgift var Datalärarkonferensen på Hvitfeldstka gymnasiet i Göteborg. Det stora genombrottet med datorn i undervisningen skedde efter ITIS. Datatätheten ökade i skolorna och inte minst datamognaden bland lärarna.

De sista åren har utvecklingen accelererat och numera har jag tillsammans med alla rektorer fullt sjå med att förklara varför vi inte kan byta upp oss till större hårddiskar och snabbare datorer i alla datasalar var tredje månad. Sammanfattningsvis på 25 år har vi på vår skola gått från 8 st ABC-80 i ”datasal” till 600 datorer i gemensamt nätverk och uppkopplade på internet.

Bertil Hulthén,
rektor Marks gymnasieskola

Från lärare till datorförsäljare

Varför gick jag in i detta? Ja, den frågan har jag ställt mig många gånger efter det jag slutat. Det har varit en resa kantad av entreprenörskap och hårt arbete att på obanad mark få vara med att förändra den svenska skolan, att få datorisera skolan. Resan startade redan i december 1978 då jag som lärare i matematik och fysik i Kolsva fick möjligheten att delta i en studiedag i Arboga. Där fanns Åke Westh, lärare på gymnasieskolan. Du minns väl Styr- och mätboken? Han demonstrerade ett av de första exemplaren av ABC80, i vitt och med en Luxor radio/ bandspelare. Då väcktes mitt teknikintresse för datorer.

Jag köpte min ABC80 i januari 1979. Men vad skulle man använda den till förutom att spela ett spel med ganska enkel grafik?

Underverket
Under sena kvällar när familjen lagt sig öppnade det låsta skåp där detta tekniska underverk var inlåst. Familjen hade ingen aning om vad jag köpt. Med volymen på lägsta nivå lyssnade jag till den ljuvliga musiken via radions högtalare till ljudet av när bits och byts lagrades på kassettminnet.

Jag minns att jag var helt fascinerad av att kunna skriva de första raderna i Bacic och se resultatet av detta på den vita ABC-80 monitorn. Under tiden som jag utforskade datorns möjligheter gjorde jag anteckningar om vad jag lärt mig. Dessa anteckningar blev till ett manus som jag skickade in till Liber. Som stöd, när det gällde framförallt programmeringsavsnittet, hade jag Mats Hedman från Eskilstuna. Mats hade jag träffat på en kurs i BASIC programmering, där han var lärare. Boken fick titeln, Bordsdatorn – uppbyggnad och programmering.

Sälja datorer till skolan
I september 1980 kontaktades jag av dåvarande chefen för Liber, Nils Zetterberg, som undrade om jag var intresserad av att komma till Stockholm för ett sammanträffande. Jag trodde det handlade om boken Bordsdatorn. Nils gav mig i ett tidigt skede av vårt samtal en konkret fråga om jag var intresserad av att börja på Liber och där ansvara för uppbyggnaden av en avdelning som skulle marknadsföra Luxors datorer till skolmarknaden. I uppdraget ingick även att knyta kontakter med programutvecklare och till en viss del även med författare.

Hur gör jag nu, var den första fråga jag ställde mig. Hur marknadsför man datorer till skolan? Jag ringde runt till skolor och bokade in besök. Jag gjorde utskick till skolor och erbjöd mig att delta i studiedagar. Jag lärde mig lite mer om BASIC programmering, programvaror var det ju dåligt med. I mitt studiedagskoncept ingick i stort sett programmeringsövningar. Esselte hade ett seliknande koncept. Det var bl a Bengt Nilsson och Staffan Wiktorin som visade datorer och undervisade i programmering. Vi var ”arga” konkurrenter i början. Sedan övergick det i samarbete som bl a annat ledde till att Liber och Esselte engagerades till samma studiedag. Vi ställde upp ABC80 i halva lokalen och Esseltes datorer, som jag tror var Apple (rätta mig om jag har fel), i den andra halvan. Staffan och jag höll samtidigt Basicundervisning för hela gruppen.

Åren gick och antal körda mil uppgick till närmare 10 000 per år. Allt fler skolor ville få hjälp med studiedagar och inköpsråd. Luxor lanserade ABC800 våren 1982 och jag fick ytterligare ett starkt argument att motivera skolorna att välja en dator från Luxor.

Program till skolan
Programutbudet började växa, inte bara Pdatas program, ABC ORD, ORD 800 med flera. Nu började även lärare att utveckla olika typer av applikationsprogram, som gavs ut av Liber. Bland dessa var Örjan Broman i Gävle och Åke Hägg i Ljungby.

Jag knöt många kontakter med Stockholms gymnasieskolor. Den skola som var närmast Liber var Blackebergs gymnasium, där Sten-Axel Juhlin och hans elever fick fungera som försökspersoner när det gällde teknik och program.

Hösten 1987 märkte jag en avmattning på skolmarknaden, jag ville återvända till skolan och sökte en studierektorstjänst vid Komvux på Gotland. Jag fick tjänsten och började där den 18 januari 1988.

Jag finns kvar på Gotland nu som rektor för Komvux. I det nuvarande arbetet håller jag kvar vid datorerna men nu i form att utveckla distanskurser som ligger på vår hemsida: www.komvuxnet.gotland.se.

Jan Boström,
fd datorsäljare