Untitled DocumentDaniel Sandin
gymnasielärare i svenska
Formativ bedömning och modern informationsteknik i symbios
Grammatik
- ja tack!
Eleverna brukar sanningen att säga inte
vara sådär superentusiastiska när grammatik
kommer på tal – det vet varje
svensklärare. Själva begreppet är negativt
laddat och eleverna brukar reagera
instinktivt: de utgår från att nu kommer
man att ägna sig åt något som förvisso
kan vara nyttigt, men ack så tråkigt och
jobbigt. Och det är naturligtvis ingen
bra utgångspunkt för lärande – det vet
varje lärare.
Men grammatiken ska behandlas
i svenskämnet, inget tvivel råder
därom. I kurs 2 i svenska på gymnasiet
ska eleverna få kunskap om ”hur
ord, fraser och satser är uppbyggda
samt hur de samspelar i grammatiken”.
Och elevernas kunskap ska dessutom
bedömas utifrån kunskapskrav för tre
olika betygssteg. Att det krävs rejäla
insatser från såväl lärare som elever
står helt klart.
Syftet med denna artikel är att beskriva
ett möjligt upplägg av grammatikundervisningen
i svenska som har
visat sig fungera väl, och som kombinerar
de möjligheter som informationsteknik
erbjuder med några av de
slutsatser som man har dragit inom
modern undervisningsforskning. Min
förhoppning är att också den läsare
som inte undervisar i svenska och
grammatik kan finna någon inspiration
av det beskrivna upplägget.
Den brittiske forskaren Dylan
William pekar i sin bok Embedded
Formative Assessment (Solution Tree
Press 2011) ut fem nyckelstrategier för
det som på svenska brukar benämnas
formativ bedömning. Dessa strategier
har visat sig vara effektiva sätt att
hjälpa eleverna att nå målen. William
slår för det första fast att det är
viktigt att eleverna förstår och känner
till målen med undervisningen. Han
konstaterar vidare att det är viktigt att
skapa klassrumssituationer som ger
eleverna möjlighet att tydligt visa vad
de kan, att de får möjlighet till god
feedback, att de känner att de äger
sitt eget lärande, och till sist att de
får möjlighet att bli varandras lärare.
För erfarna och kompetenta lärare är
dessa punkter naturligtvis självklarheter,
något som bara gör dem än mer
viktiga att utgå från.
Egna texter
När det är dags för grammatikundervisning
i svenska på gymnasiet så har
eleverna redan skrivit en hel del texter.
De har klarat av kurs 1 och de har
förmodligen presterat en hel del i kurs
2 också. En bra och naturlig start av
grammatikundervisningen kan därför
vara att låta eleverna plocka fram
sina tidigare texter med tillhörande
feedback för att ta reda på vad de kan
förbättra. Hur tillgängliga texter och
feedback är beror naturligtvis på hur
lärare och elever arbetar. Nuförtiden
brukar de flesta texter vara skrivna
på dator, vilket gör det relativt lätt för
eleverna att hitta dem, även om man
som lärare inte sparat texterna, eller
bett eleverna att göra det. Använder
man någon form av organiserat
portfoliesystem så blir det naturligtvis
väldigt enkelt för eleverna, med eller
utan lärarens hjälp, att plocka fram
sina äldre alster. Hur som helst bör
det i de allra flesta fall inte vara några
problem för eleverna att hitta åtminstone
några gamla texter att gå igenom.
De flesta lärare har ett system
för dokumentation av den feedback
eleverna fått. Själv dokumenterar
jag feedback och resultat i ett vanligt
Word-dokument, andra använder de
möjligheter olika lärplattformar erbjuder,
ytterligare andra använder sig
av fysiska mappar – in real life – där
alla uppsatser med tillhörande feedback
finns att tillgå. Det viktiga i detta
sammanhang är att eleverna på något
sätt kan erinra sig den återkoppling de
fått och utgå från den i sitt arbete.
Eleverna får alltså i uppgift att läsa
igenom sina gamla texter och tillhörande
feedback, och därefter välja ut
ett par eller tre olika återkommande
språkliga brister i sina texter som de
känner att de bör försöka bli bättre
på. Det är en bra idé att låta eleverna
skriva ner vad de kommer fram till.
När de är klara så får de arbeta två
och två. Utifrån sina anteckningar ska
de tillsammans välja en språkriktighetsaspekt,
som båda känner att de
vill och behöver bli bättre på, som de
ska läsa på och sedan undervisa de
andra i klassen om.
Då och då flippar jag mitt klassrum.
Jag gör det inte så ofta som jag
vill – det krävs en hel del förberedelsetid
för att göra filmerna – men jag
har gjort det tillräckligt många gånger
för att eleverna ska vara bekanta med
metodiken. Fast egentligen spelar
detta mindre roll i detta sammanhang.
Eleverna behöver inte känna
till något om flippade klassrum, men
däremot är min inspiration till det
beskrivna upplägget bland annat
hämtad i tankarna bakom det flippade
klassrummet.
Grammatikfilm
Tanken är nämligen att eleverna
två och två ska presentera sin
”grammatik”-fråga för kamraterna
via en instruktionsfilm på en till två
minuter. Ursprungligen är min idé
att eleverna ska ladda upp filmerna
på Youtube, på samma sätt som jag
brukar göra, och att filmerna ska vara
tillgängliga bara för dem som har tillgång
till länkarna. Men ganska snart
föreslår flera elever att de istället ska
få lägga ut sina klipp på Facebook i
den hemliga klassgrupp de har. Jag
är inte själv bekväm med tanken på
att en lärare deltar i elevernas grupp,
även om de bara diskuterar skolangelägenheter
i gruppen, men man
väljer ju själv hur och när man läser.
Själv låter jag mig tillfälligt bjudas in
för att ta del av filmerna mest för att
eleverna vill det. Det viktiga i detta
sammanhang är ju egentligen att
eleverna enkelt kan se varandras filmer
och här fyller Facebook en viktig
funktion.
Förutom den korta filmen så ska
eleverna tillverka ett övningsmaterial,
som kamraterna kan öva på, när de
sett filmerna. De ska göra tre till fyra
olika frågor som utgår från riktiga
textexempel.
Slutligen ska eleverna också producera
ett provmaterial, som liknar
övningsmaterialet. Jag är noga med
att betona att tanken är att provfrågorna
ska vara ganska svåra, men att
man ska klara provfrågorna om man
sett filmerna och klarat övningsuppgifterna.
Om många elever klarar en
svår fråga så måste det väl vara lärarens
förtjänst, och om många elever
svarar fel på en speciell fråga så måste
det vara läraren det är fel på. Och vem
är det som är lärare denna gång?
Eleverna har ett par olika läroböcker
i svenska till sin hjälp. Men
det finns också gott om material att
tillgå via Internet, och eftersom mina
elever alla har dator så har de alltså
inga problem med att hitta fakta när
de förbereder sig. De får 90 minuter –
så lång lektionen är – till att förbereda
inspelningen, och det räcker gott och
väl. Då hinner jag också gå runt i
klassrummet och hjälpa en del av paren
som får problem med att hitta eller
förstå information. Eleverna inser
snabbt att de själva måste förstå om
de ska berätta för andra, så de drar
sig inte för att fråga mig om något är
oklart. Jag får alltså snabbt en klar
bild av vad de kan och vad de inte kan
och kan ge feedback utifrån det.
Följande lektion spelar de in sina
filmer. Det behövs ingen annan utrustning
än en mobilkamera vilket i
princip alla har. Också denna lektion
är ca 90 minuter, vilket visar sig
vara fullt tillräckligt. Under denna
tid hinner de flesta också slutföra sitt
övnings- och provmaterial; många
gånger finns det bra exempel i böckerna
att utgå från, något jag också
uppmuntrar dem att göra, både för att
säkra kvaliteten och spara lite tid.
Grammatikentusiasm
Bisats och huvudsats, satsradning och
kommatering, objekt och subjekt. Ja
det låter ju inte så upphetsande. Men
det är äkta entusiasm jag ser. Det blir
ett par riktigt roliga lektioner, där det
på riktigt känns som att eleverna gör
något helt för sin egen och kamraternas
skull. Flera elever påpekar att
detta var ett riktigt skoj upplägg; och
det skriver jag inte för att jag valt att
berätta om lektionerna i en artikel,
utan tvärtom är själva anledningen till
mina nedtecknade ord den glädje jag
upplevde. Och då var det grammatik
vi sysslade med – det är viktigt att
komma ihåg. Grammatik!
Eleverna mailar sedan sina övningar
och provfrågor till mig. I ett
par fall får jag be dem komplettera,
och i ett par fall ändrar jag lite, läger
till och drar i från. Men i stora drag så
sammanställer jag bara elevernas övningar
till två häften modell mindre.
Det ena – övningshäftet – gör eleverna
veckan efter, när alla hunnit se
filmerna, och det andra – provhäftet
– gör de oförberett på en lektion ytterligare
någon vecka senare. Och det
fungerar mycket bättre än jag vågat
hoppas på. Många elever klarar i princip
alla frågor. För att uppnå betyget
A ska eleverna utifrån språkexempel
kunna ”redogöra för hur olika satser,
fraser, och ord i svenska språket är
uppbyggda och samspelar med varandra
i grammatiken”, och de ska kunna
göra det med ”god precision”. Om jag
hade gissat i förväg hade jag aldrig
kunnat tro att så många elever skulle
uppfylla detta kunskapskrav.
Kanske beror de lyckade resultaten
på att vi använde oss av modern
teknik som eleverna känner väl till.
Eller så finns svaret i Dylan Williams
punkter: eleverna var medvetna om
målen, de fick möjlighet att visa vad
de kunde, de fick möjlighet till direkt
feedback för att kunna utvecklas,
de kände att de ägde sin inlärningsprocess
och de var varandras lärare.
Troligtvis finns förklaringen i kombinationen:
modern informationsteknik
i symbios med visat effektiva undervisningsmetoder
kan inte slå fel.