När elever stannar upp och tittar tillbaka vad de gjorde förra årskursen, kan de ofta få syn på sin utveckling. ’Det här kunde jag inte då, nu är det självklarheter. Jag har lärt mig något.’ Omvänt att bara jobba på, av det lär man sig inte mycket. Det är växlingen mellan att jobba och stanna upp och se skillnaden, som skapar insikten. Och insikten om min utveckling blir en sporre för mig, att fortsätta att utvecklas. Det, mer än alla betyg, inspirerar mig att gå vidare.
När Föreningen DIU nyligen anordnade seminarium med professor Kurt Lundgren, KTH, kring
IT-visioner för Sverige och för skolan, växte nya insikter hos många av oss deltagare. Professor Lundgren, författare till boken Draken i tiden (se recension i DIU 8/07), talade om IT-visioner baserat på en analys av svenska erfarenheter och internationell forskning. Han beskrev erfarenheter från företag och organisationer som varit framgångsrika i sitt användande av IT. En av hans slutsatser var att utveckling tar tid, det handlar om processer över flera decennier där mognandet sker gradvis. Samtidigt pekade han på hur man är tvungen att göra val och ta steg fullt ut, att våga bryta gamla mönster och välja nya.
Hans centrala tes kan kanske beskrivas så: all god utveckling av IT i företag bygger på an-vändarorientering. Det betyder dialog med de anställda, men mer än så. Det betyder involvering av de anställda, att deras förslag ideer och erfarenheter tas tillvara i processerna. Och att omvälvande teknik inte i ett slag förvandlar världen, utan att det pågår en brokig process av prövande, av anpassning och av utveckling innan den får fullt genomslag.
Här är användarna en nyckelfaktor. Och ledningen en annan, som om den vill vara framgångsrik, behöver stå i dialog med användarna. För många gav dessa och andra av Kurt
Lundgrens sammanfattningar av erfarenheterna en AHA-upplevelse. Javisst är det så, det
är ju precis så det visat sig i skolor och kommuner.
Idag finns en känsla att vi inte väntar på nationella initiativ, på en nationell IT-vision innan vi handlar i vårt eget sammanhang. Många lärare, många IT-pedagoger, många skolledare och många kommunala skolchefer tar egna djärva beslut, satsar och möter framgångar. Så visade en rad Sörmlandskommuner nyligen vid en entusiastisk samling på Filminstitutet hur en integration av medier och IT i kunskapsprocesserna ger resultat och ökar elevernas självkänsla, kunskaper och kommunikativa kompetens.
Dagens görande rymmer förvirring hur ska vi ha våra digitala klassrum, ska vi skaffa
interaktiva skrivtavlor, vilket märke är bäst, vilka system för IUP och portfolios, vilka
plattformar för digitalt material. Hur ska vi gå tillväga? Som FDIUs senaste seminarium
pekade på: det är inte i första hand det specifika valet av teknik som är avgörande, utan att man jobbar tillsammans med frågorna på skolan och i kommunen. Att man satsar på att ha
alla med, med fortbildning, tillfällen att dela tips och erfarenheter. Vi behöver lokala mötespunkter för detta.
Nationellt behöver vi också mötespunkter, där praktiker, forskare och it och mediebransch
kan mötas. Och som Kurt Lundgren påpekade, det behövs draktämjare, som förstår
sig på att tämja IT-draken. Nog behöver vi nationella visioner också.