Av:Peter Becker
E-post: peter.becker@diu.se

Att synliggöra vardagen

Det här inträffade för ett antal år sedan. Jag hade som lärare deltagit i en studiedag, och insåg i slutet av dagen att det varit den intressantaste jag varit med om. Vi hade haft Lennart Koskinen på besök. Han belyste etiska frågor. Det var intressant, men det som var den stora behållningen var något helt annat. Det var ett par kollegors redovisning. De hade fått uppdraget att summera ett års erfarenheter av sitt gemensamma arbete inom en vårdutbildning. Det var med häpnad jag insåg att det var första gången jag på en studiedag möttes av några av de egna kollegornas genomarbetade erfarenheter och tankar. Den egna erfarenheten ges sällan den uppmärksamheten, värderas sällan så högt att den görs till föremål för utvärdering. Än mindre värderas den så högt att denna utvärdering delas med andra.

De lärare som haft lärarstuderande i sina klasser, vet vilken skjuts det kan innebära för det egna arbetet. Man får syn på det vardagliga arbete, ser det utifrån, med andras ögon och det väcker mängder av tankar till liv som tidigare kanske bara varit halvt medvetna. I dialogen tydliggörs allt det yrkeskunnande som en lärare skaffar sig, men som sällan är formulerat. I den här processen blir den tysta kunskapen till professionalism, en medveten yrkeskunskap. Typiskt är att detta är den del av utbildningen som lärarstuderande tveklöst brukar nämna som den värdefullaste delen.

Och ändå är det ganska uppenbart att det här fokuserandet och reflekterandet kring den egna lärarverksamheten är ganska sällsynt. När Ylva Johansson för fem år sedan presenterade ett kommande lärarutbildningsprojekt, med motivering att lärarna är skolans viktigaste utvecklingskraft var det en symbolhandling av mycket stor betydelse. En av förtjänsterna i genomförandet av det som blev Itis är den starka betoning av att i cirkelform reflektera kring egna praktiska försök. Den klassiska studiecirkeln har blivit en cirkel med handledare som i goda fall rymmer både praktik och reflektion kring denna. Det är viktigt att gruppen inte är så stor som vid en studiedag och att den verkar under en längre tid med växling mellan arbete, reflektion, skriftlig rapportering och diskussion. Itis har givit ny aktualitet åt en form, men också skapat ett tillfälle att samlas. Det behövs både tidsmässigt utrymme, anledning och uppmärksamhet för att samlas kring denna reflektion. Den tar tid, den kräver arbete. Tillfällen måste skapas som möjliggör och uppmuntrar detta.

Reflektionen innebär att få syn på den egna verksamheten. Det betyder att reflektionen har sin bas i den egna erfarenheten, men den kräver att man distanserar sig och även betraktar denna utifrån. Då krävs begrepp och perspektiv, vilket betyder kontakt med relevant forskning kring lärande, upplevelse- och förståelseprocesser. Här är kombinationen av närbelägna lokala högskolor och distansmetoder med stöd av Internet ett ypperligt tillfälle att skapa en bro mellan forskning och klassrumspraktik. Den klassrumskonkreta forskning som nu börjar bli vanlig i Sverige – se exempelvis de senaste avhandlingarna vid Karlstad universitet – ger ett bra stöd i denna utveckling (vi återkommer till dem i våra spalter). Återigen är det positivt att konstatera att Itis tagit vara på och vidareutvecklat denna möjlighet.

Om Itis har bidragit till en ny tradition för skolutveckling, är det avgörande att vi inte tror att en ny tradition sätter sig på några år. Utveckling tar tid, lång tid. När Itis upphör måste den följas av en ny satsning som siktar till att vidareutveckla bron mellan forskning och praktiserande lärare. Ta vara på det tusental lärare som idag fungerar som Itis-handledare, ge dem och kollegor utrymme att gå vidare på en del av sin tid i forskning och reflektion kring sin praktik. Här kan Sverige bli världsledande. Skolan behöver en satsning på att lärare som reflekterande praktiker.

Peter Becker, Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se