Släpp fixeringen av datorn
som individuellt verktyg!
Datorn som personligt verktyg
är en kraftfull metafor. Den har dominerat synen på
datorn i två decennier, men idag hämmar den utvecklingen, inte minst
i skolan. Ett
sammanhang där detta blir tydligt är de interaktiva skrivtavlorna.
Tavlan är central i det traditionella klassrummet. Det
är här kommunikationen
registreras, åtminstone tillfälligt. Här fångas sammanhangen
i exemplariska problemlösningar,
i begrepp och i översikter. Den blir ett stöd för elevernas direkta
minne
liksom för deras anteckningar, det förlängda minnet. En elev
kan demonstrera sin
lösning, den kan kommenteras och diskuteras. Klassrummet kan vara scenen
för ett
samtal och tavlan bli ett stöd för detta.
Under en lång period har vi varit på väg
bort från denna klassrumsmodell mot
en arbetsmodell inriktad på det enskilda, individuella arbetet. I 50-60-talets
sammanhållna
klass blev individualisering nyckeln i ett perspektiv baserat på att det
är
i det egna kunskapsbygget som lärandet uppstår. Språklabbet
på 70-talet med sitt
stora inslag av undervisningsteknologi blev ett uttryck för detta. När
IT kom i slutet
av 80-talet såg man allmänt möjligheten i just detta perspektiv,
i det individuella
tränandet med dator som verktyg. Stimulus-respons-modellen var central,
begreppet
feedback likaså. Det gav oss bland mycket annat 90-talets levande böcker
på cd-rom
för barnen, på gott och ont.
Vid sidan av ett undervisningsteknologiskt perspektiv fanns
också utrymme för ett
konstruktivistiskt: ett individuellt lärande med det egna (datorstödda)
utforskandet
och undersökandet som verktyg. En känd förespråkare för
detta på 80-90-talet var den
amerikanske forskaren Seymour Papert1. Hans vision för modellering och
simulering
kallades ”mikrovärldar” och byggdes i ett enkelt men kraftfullt
programmeringsspråk,
Logo.
Gemensamt för ansatserna var den individualistiska inriktningen:
datorn sågs som
ett stöd för eget lärande, i arbete på egen hand. När
IT på allvar kom till skolan på 80-
talet blev det i form av persondatorer och det handlade om det personliga användandet.
Något direkt stöd för det gemensamma samtalet i klassrummet
blev datorn sällan.
Det individualistiska perspektivet har fortsatt att dominera
även sedan Internet
dykt upp. Visst har många pekat på Internets möjlighet att
bidra till utbyte av egna
arbeten mellan skolor och klasser – tag exempelvis KidLinks. Andra, som
lärarna på
Kinnarpsskolan i Falköping, har tagit in Internet i klassrummet. Men i
mycket högre
grad har Internets genombrott i skolan inneburit tillgång till källor
och material,
använda inom ramen för ett individuellt inriktat arbete. Den kommunikativa
potentialen
i Internet och den kommunikativa dimensionen i lärandet har varit underordnad
i skolans mottagande av Internet.
Det är i det här perspektivet vi kan se de interaktiva
skrivtavlorna. De är en väg tillbaka
till samtalet i klassrummet, med stöd av en tavla som smidigt släpper
in omvärlden
i skolan, nu förmedlad av Internet och bredband. Den interaktiva skrivtavlan
har
styrkan att anknyta till en gammal tradition kring att använda tavlan i
klassrummet,
berikad med ett dialogiskt perspektiv och medier. Det är egentligen förvånande
att
det dröjt så länge med denna typ av försök, som så
väl ansluter till lärartraditionen.
Men då måste vi släppa (den ensidiga) fixering av IT som individuellt
stöd!
Har du synpunkter? Har du erfarenheter vi bör föra
ut till andra? Hör av dig till redaktionen! Epost: red@diu.se
