Av:Gunilla Celén
E-Post:gunilla.celen@swipnet.se

Dagbok från en
ITiS-handledare

Halvvägs genom uppdraget börjar arbetslagen och jag tydligt se vad som fungerar och vad som inte är så bra.
Vad kan man dra för lärdomar?
Vad kan man göra för att nästa omgång Itis-arbetslag, som redan står och stampar och vill igång, inte ska behöva göra samma misstag?

Det mesta fungerar förstås hyfsat bra och mycket fungerar bättre än väntat. Elevarbetet pågår för fullt och ingen vet ex-akt ännu hur det kommer att gå. Ärligt talat känner man sig som handledare i det här skedet en aning utanför. Själva elevarbetet är det roliga och man vill vara med! Visst kan jag stötta och komma med goda råd men det är också allt.

uteblivna svarsmejl
När det gäller problem som uppstår antar jag att mina arbetslag stöter på ungefär samma problem som man gör i andra Itis-arbetslag i övriga Sverige.

Ett exempel är eleverna som ville undersöka jämnårigas vardag i ett grannland fick snabbt kontakt. Men e-post med svar på frågor uteblev in i det längsta. Det är inte roligt för yngre elever att hoppfullt gå till datorn varje dag för att kolla e-posten och upptäcka att ingenting har kommit. Blixtsnabbt och modernt medium, hmm… vi diskuterade en stund om det hade varit bättre att skriva pappersbrev. Om fysiska brev ger mer dåligt samvete än digitala. Det beror säkert helt och hållet på mottagaren.

Visst ger ett handskrivet brev, på rosa brevpapper med Bambi på dåligt samvete om man inte svarar, men för den datorvana läraren går det så fort att skicka iväg ett mejl, så det kanske lättare blir av.

kopieringsrummet eller internet
Ett veritabelt helvete kan det vara att trolla fram material i en handvändning när eleverna själva bestämmer vad arbetet ska innehålla. Sådan tur har man oftast inte att de blir sugna på att söka kunskap ur böcker man har klassuppsättning av.

Med lite otur hamnar man i kopieringsrummet resten av lektionen, när tio elever behöver boken som skolan bara har ett exemplar av. Man vill ju låta eleven smida medan järnet är varmt och komma igång. Att säga "det var en bra idé, jag ska fixa fram material till dig till nästa vecka. Ta bänkboken nu så länge" är förfärligt.

Någon kollega tipsade om att låta eleverna söka sitt eget material på Internet. En annan kollega replikerade "jag är så jäkla trött på den där elektroniska sop- tippen - jag vägrar! Eleverna sitter timme efter timme i ineffektiv väntan på att hitta ett halvtaskigt dokument på engelska som de sedan behöver hjälp med att översätta."

Detta är omöjligt att säga emot - så här är det ofta på mellanstadienivå. Säkert också på högstadienivå för de elever som inte är så vana Internetanvändare.

kreativa elever
Stor tröst finner man ibland hos eleverna själva. En elev stötte på problem med att hitta uppgifter om OS-medaljörer på sitt skolbibliotek. Hur löser vi det, frågade läraren.

Eleven löste glatt problemet genom att ringa stadsbiblioteket. Efter att ha konstaterat att de hade lämplig litteratur i ämnet använde han telefonen igen till en släkting som befann sig i Sävsjö som kunde hämta boken och vidarebefordra till honom redan samma dag. Kreativt! Varje sådant tillfälle, när man ser elever ta eget ansvar och fixar saker själva, övertygar en om att vi jobbar rätt.

Vi hamnar även i en djup diskussion om "söka sin egen kunskap" verkligen innebär att läraren ska ställa sig bredvid som passiv handledare. Ingen tycker det - när vi diskuterar - det ena diket är inte bättre än det andra.

diskettproblematiken
Alla drabbas också av triviala men oerhört irriterande problem som att disketter lägger av. Varför går alltid elevdisketterna sönder? Varför ska de vara så pillvänliga att de bara håller någon månad? När man jobbar mot deadline och diskett efter diskett lägger av har man inte längre lust att använda datorer.

En lösning på problemet är förstås nätverk. På min skola har vi skapat en mapp på nätverket som alla elever på mellanstadiet oavsett inloggning kan spara sina filer i när vi jobbar med större projekt. Eleverna behöver på så sätt inte hålla ordning på disketter eller var de senast satt och jobbade. Det är bara att slå sig ner vid vilken nätverksdator som helst och leta rätt på sitt arbete. Sedan har vi tilldelat rättigheter att gå in och hämta material där för motsvarande lärare.

Detta är mycket praktiskt, man slipper stå och korrekturläsa under dyrbar lektionstid. Lärarna kan i lugn och ro på en håltimme sitta och kolla texter, och om man har nätverkskort på sin bärbara Itis-dator kan man till och med tanka ner elevarbeten och ta hem för granskning. Inga disketter - inga problem! Önskar bara nu att vi hade råd att koppla alla datorer på skolan till nätverket.

seminarietid
Alla vi som är involverade i ITiS har vid det här laget upptäckt hur jobbigt det är att sitta i fyra timmars seminarium efter en lång dag i skolan.

Det är tjugo seminarietimmar som ska fördelas och önskedrömmen vore ju att ha tio tillfällen om två timmar. Men när många seminariedeltagare har upp mot 7-8 mil att köra är det en omöjlighet. Vi enades om sex tillfällen med omväxlande tre respektive fyra timmar.

Här krävs det verkligen att man har ett väl fungerande arbetslag som kan hjälpas åt och fördela arbetsuppgifterna seminariedagarna samt inte minst - dagen efter. Som tur är har även rektorerna visat stort engagemang och kan förhoppningsvis stötta sina arbetslag, åtminstone förstå vilket tufft arbete de utför.

tufft jobb
Det låter ju inte så mycket att göra tjugo extra seminarietimmar och femton timmar träff med handledare, men i verkligheten är det ganska tufft. Hur väl man än planerar kan man ändå ha ett par tim- mars arbete till att utföra i kvällslampans sken efter ett seminarietillfälle.

En lösning på detta skulle vara att alla som ingår i Itis-arbetslagen kunde få använda studiedagarna till Itis-arbete.

Som tur är finns många glädjeämnen mitt i det hårda arbetet. Framförallt den positiva responsen från eleverna. Jag har dessutom fått en och annan rapport från arbetslagen om elever som utför sina arbeten så gott de kan trots att de i vanliga fall mest strular.

säkrare i lärarrollen
Det är väldigt roligt att träffas och planera tillsammans i arbetslaget. Många gånger stressar vi för att "komma hem i vettig tid". Samtidigt inser man att vi har så mycket att vinna på samarbetet.

Vi blir tryggare, säkrare i vår lärarroll, mer kompetenta när vi lär av varandra, mer professionella i vårt yrkesutövande, mer säkra på våra iakttagelser när vi delar samma elevgrupper med andra lärare.

Det är visserligen en härlig känsla när man får en idé hemma vid skrivbordet och kan genomföra den tillsammans med eleverna, men den är inte jämförbar med när man sitter i ett arbetslag och kläcker idéer och fördelar arbetsuppgifter tillsammans. Kreativiteten ökar också när vi planerar tillsammans med andra yrkesgrupper.

Självklart har vi även stor nytta av att bli mer sammansvetsade som arbetslag på ett personligt plan. Ingen vill väl ha tillbaka ensamvargens tid efter det här?

Gunilla Celén,
Ljungaskolanskolan, Sävsjö
E-Post:gunilla.celen@swipnet.se